femtonde februari
nu är min tid med beskymmer över. Återblickarna gör mig nog starkare än vad jag tror, eländet jag satt mig själv i är också något jag alltid kommer bära med mig. Lycka som olycka så vet jag att jag aldrig var ensam.. känns lite som att jag tog någon annans plats.
Att säga att jag inte får, blir mitt begär efter mer. Jag är nog en sån där jobbig fan egentligen, söker närhet i opassande stunder och kan egentligen inte förstå mig på folk som står ut.
Kaffet är mitt ihop med tvn tills hanen kommer hem! TJAO,
måndag
det lilla
problem, något vi aldrig kommer ifrån. Men att problemen söker sig när man väl är på bottnen och gräver är bara fel. Att kunna lägga över skulden på den som mår skit måste vara det lättaste för att se att man långsamt bryter ner en.. Men det roliga är att, när jag tänker på dig så blir jag plösligt mycket starkare och att veta att du bölar för minsta lilla är det som får mig att skratta, och just när jag väl skrattar så mår jag!
Har lärt mig att aldrig underskatta familj och vänner. Utan er hade jag varit tom av liv och full av problem. Men ni hjälpte mig till det motsatta. Ni är obeskrivliga!
slumrar till igen. HEJ!