femtonde februari
nu är min tid med beskymmer över. Återblickarna gör mig nog starkare än vad jag tror, eländet jag satt mig själv i är också något jag alltid kommer bära med mig. Lycka som olycka så vet jag att jag aldrig var ensam.. känns lite som att jag tog någon annans plats.
Att säga att jag inte får, blir mitt begär efter mer. Jag är nog en sån där jobbig fan egentligen, söker närhet i opassande stunder och kan egentligen inte förstå mig på folk som står ut.
Kaffet är mitt ihop med tvn tills hanen kommer hem! TJAO,
Kommentarer
Trackback
